Hur vare här då?

Jag tänkte i dagens blogginlägg berätta om det mest traumatiska jag varit med om i tunnelbanan, än så länge. Jag har sedan länge varit glad över att många av mina kollegor började tidigt med att ge mig smeknamnet "LOV8" som då syftar på den åttonde paragrafen i Lagen om ordningsvakter; 8 § "För att verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och uppmaningar [...]" Jag tycker om att prata och diskutera med människor och det ger mig så mycket större inre tillfredställelse att en främling som aldrig stött på mig innan väljer att lyda mig enbart p.g.a. det jag har sagt till dem muntligt, jämfört då med att behöva fysiskt ta tag i dem för att få dem att lämna platsen. Det är väldigt enkelt att påtvinga sin egen vilja på folk när man använder våld, men det är en bedömt svårare intellektuell utmaning att få dem att göra samma sak bara genom att prata med dem....

 Ordningsvakter i tunnelbanan har och kommer även framöver att ställas inför situationer som majoriteten av svenska befolkningen sällan behöver direkt ta del av och agera vid. Just i tunnelbanan är främst PUT (Person under tåg) en av de mer traumatiska händelserna vi kan utsättas för, men vi har även kollegor som vårdat skottskadade människor och andra sorters allvarliga/livshotande skador. Vi är alla olika människor och vi både hanterar och bearbetar jobbiga saker på olika sätt. Jag har endast haft en PUT (än så länge) och jag förvånade mig själv över hur bra jag ansåg att jag hanterade situationen, även om jag blev lite för andfådd när jag sprang från Slussen via Götgatsbacken till Medborgarplatsen där PUT:en hade inträffat.                                                                          ...

Vem är jag Det går säkert enkelt att räkna ut vem jag är och vilket bolag jag jobbar för och blähä, men det är inte poängen med den här bloggen att diskutera vilket bolag som är bäst eller vilket som är sämst och för principens skull så signerar jag mina inlägg här efter mitt twitternamn, men nej, jag heter inte Olle. Jag kom till Stockholm för 4 år sedan, på ett ganska spontant sätt, berusad av kärlekens alla signalsubstanser. Jag trivdes mycket bättre i Stockholm än vad jag någonsin trott och jag har aldrig ångrat en sekund av det valet. Jag hoppade av brandingenjörsprogrammet vid Lunds universitet för att jag kände att jag hörde hemma i Stockholm.  Till en början småjobbade jag som läxhjälpspedagog i matematik för ett gäng förstaårselever på en gymnasieskola på Södermalm, och med det sagt så har jag har full respekt för alla lärare därute som krigar på. Det är inte lätt att utbilda matematik för nervösa och hormonstinna tonåringar. Jag pluggade samhälle-beteendevetenskap på en g...