Introduktion

Vem är jag

Det går säkert enkelt att räkna ut vem jag är och vilket bolag jag jobbar för och blähä, men det är inte poängen med den här bloggen att diskutera vilket bolag som är bäst eller vilket som är sämst och för principens skull så signerar jag mina inlägg här efter mitt twitternamn, men nej, jag heter inte Olle.

Jag kom till Stockholm för 4 år sedan, på ett ganska spontant sätt, berusad av kärlekens alla signalsubstanser. Jag trivdes mycket bättre i Stockholm än vad jag någonsin trott och jag har aldrig ångrat en sekund av det valet. Jag hoppade av brandingenjörsprogrammet vid Lunds universitet för att jag kände att jag hörde hemma i Stockholm. 

Till en början småjobbade jag som läxhjälpspedagog i matematik för ett gäng förstaårselever på en gymnasieskola på Södermalm, och med det sagt så har jag har full respekt för alla lärare därute som krigar på. Det är inte lätt att utbilda matematik för nervösa och hormonstinna tonåringar.

Jag pluggade samhälle-beteendevetenskap på en gymnasieskola i Ängelholm - min hemstad där jag är född och uppvuxen. Jag har alltid fascinerats av psykologi och mänskligt beteende i alla dess former och tro mig när jag säger att det finns få platser som är bättre än tunnelbanan när man tycker om att studera alldagligt mänskligt beteende i offentliga miljöer.

Syftet med bloggen

Jag har inte jobbat särskilt länge eller varit med om extraordinära händelser sett från en ordningsvakts perspektiv men jag syftar att med denna blogg belysa lite saker kring ordningsvaktens vardag i tunnelbanan då jag anser att den generella allmänheten saknar kunskap om oss och självfallet har en och annan fördom om oss, dessvärre inte utan visst prejudikat.

Min förhoppning är att kunna ge insikter genom att berätta om vår vardag; vilka situationer vi kan ställas inför i jobbet och vad som förväntas av oss.

Första passet

Jag var extremt nervös, jag hade säkert bara sovit 3 timmar den natten. Den dagen satt jag i en bilpatrull i cityblocket.

Jag minns tydligt att vi fick ett jobb om en sovande man i Östermalmstorg, mannen var alldeles för berusad för att vistas i tunnelbanan och han gav ej efter vårt beslut att avvisa honom för berusningen. 

Vi var tvungna att avlägsna honom, det var egentligen inget märkvärdigt med det men jag minns hur märkligt jag tyckte det var, där och då att jag fick lagligt avlägsna denna mannen från tunnelbanestationen.

12 timmar tidigare hade jag ju bara varit en 22-årig skånsk grabb som åkt tunnelbana en handfull gånger tidigare, det var väldigt svårt att inte låta bli att tänka att man var en charlatan i en uniform som signalerade våldsmonopol.

I skrivande stund finns inte den 22-åriga grabben kvar hade jag tänkt att säga, men det är ju inte riktigt sant. Det som är sant är att 6000h arbete i tunnelbanan lämnar sina spår, på gott och ont. 

Jag känner mig säkert 10 år äldre än när jag började mitt första pass den 28 juni 2019.

Jag ser Sverige på ett annat sätt nuförtiden, jag har förvisso inte alls förlorat hoppet, varken på människor eller mänskligheten. 

När man är uppvuxen i en väldigt trygg liten skånsk stad så ter sig Sverige som en utopi, men här i Stockholm har jag sett misär på ett sätt jag inte trodde vi hade i Sverige.

Jag är fortfarande säker på att vi lever i världens bästa land, men det innebär inte att vi inte har problem som vi måste åtgärda. 

/Olle