Ordningsvakter i tunnelbanan har och kommer även framöver att ställas inför situationer som majoriteten av svenska befolkningen sällan behöver direkt ta del av och agera vid. Just i tunnelbanan är främst PUT (Person under tåg) en av de mer traumatiska händelserna vi kan utsättas för, men vi har även kollegor som vårdat skottskadade människor och andra sorters allvarliga/livshotande skador.
Vi är alla olika människor och vi både hanterar och bearbetar jobbiga saker på olika sätt. Jag har endast haft en PUT (än så länge) och jag förvånade mig själv över hur bra jag ansåg att jag hanterade situationen, även om jag blev lite för andfådd när jag sprang från Slussen via Götgatsbacken till Medborgarplatsen där PUT:en hade inträffat. Det är extremt svårt att förklara vad man egentligen känner när man springer på plattformen och försöker få en lägesbild samtidigt som en människa skriker under tåget. Min första tanke när jag hörde skriket var att jag blev glad över att personen levde, vi visste också att både räddningstjänst och ambulans skulle landa inom någon minut. Personen överlevde.
Så, vad är konsten att hålla sig lugn då? Dessvärre är det inte något man föds med eller en magisk förmåga som bara de frälsta får ta del av. Min personliga bild av det hela är att vi alla föds med vissa grundförutsättningar som påverkar vår förmåga att hantera akut stress och traumatiska situationer. Stabila grundförutsättningar i kombination med en erfarenhet av skarpa "stressituationer" skapar förmågan att hålla sig kylig när alla människor runt om kring flaxar med armarna och virrar omkring.
Jag kommer så tydligt ihåg när jag utsattes för min första stressiga situation i jobbet, jag hade nog knappt jobbat en månad. Vi fick jobb att det hade skett en misshandel i Slussen, vi sprang tillsammans med målsägaren till den andra biljetthallen varpå vi finner den andre parten, som blöder lätt från pannan. Männen blir aggressiva så fort de får syn på varandra igen så vi särade på dem och samtidigt så kommer en resenär till mig och ger mig en mobiltelefon och då är det en polis från RLC som efterfrågar en lägesbild, och med en halvt darrig röst så får han den, han blir nöjd och vi avslutar samtalet.
Trots att situationen inte var pågående, som t ex vid ett aktivt slagsmål så triggade det ändå igång min adrenalinproduktion, jag blev så torr i munnen att jag knappt kunde tala (ett väldigt tydligt tecken på hög stressnivå) Nu kan jag titta tillbaka på den situationen och bli glad, att jag var så oförstörd. Nu för tiden blir jag mest förvånad när en situation framkallar en stressnivå som jag kan uppleva som begränsande/förlamande. Det händer sällan och det kanske viktigaste är, i grund och botten, din självkännedom, lär dig att känna igen dina egna fysiologiska tecken på stress, och få ner den stressen genom att antingen räkna din handledspuls eller djupandas, eller som jag gör; en kombination av dem båda!
Ni kollegor som må läsa detta, under nästa skarpa jobb som ger upphov till stress, glöm inte att djupandas kamrater. Det är nästan som trolleri.
Sist men inte minst; Oavsett om ni är vakter i tunnelbanan eller gemene svensk medborgare så får ni aldrig glömma att man får vara ledsen, det är varken töntigt eller fjolligt att bli påverkad av jobbiga händelser. Vi är människor och vi är känslomässiga varelser, vi ska kunna vara glada, vi ska kunna vara ledsna och vi ska kunna gråta utan att samhället ser annorlunda på oss.
Vissa av er kanske tycker att det är omanligt att gråta. jag är mer av inställningen att det är extremt omanligt att inte ta ansvar över sitt eget psykiska välbefinnande, det är ditt ansvar - ingen annans.
Sitt inte i ensamhet och älta
ring, prata och träffa!
Vad väntar du på?
Det är konstigt hur man kan vänja sig vid för andra extraordinära händelser. Nu jobbar jag förvisso inte i tunnelbanan, men om jag idag efter (bara iofs) 4 år som ordningsvakt, skulle ingripa mot ett slagsmål eller misshandel, så är det nästan rutinmässigt på hur man agerar. (Självklart beroende på hur slagsmålet eller misshandeln ser ut). Men om jag ställs inför t.ex ett sjukvårdsfall så upplever jag att min stressnivå och adrenalin går upp något ofattligt. Jag tror att det beror på att jag inte hanterat lika många sjukvårdsfall, eller så är jag enbart mindre lämpad för just det. Välskrivet, kommer fortsätta följa bloggen :)
SvaraRadera//Kevin