I dagens blogginlägg tänkte jag beskriva en händelse under min senaste arbetsvecka. Jag och kollegan besökte en tunnelbanestation i City och just utanför hölls det en demonstration som drog till sig en bred skara politiskt intresserade personer som är emot Sveriges kommande NATO-medlemskap.
Vädret var helt underbart och jag bestämde att vi skulle köpa glass och sedan gå ut och hålla koll på demonstrationen och samtidigt äta glass (såklart). Oftast brukar de flesta demonstrationer gå lugnt till men med tanke på vad demonstrationen handlade om och att vi inte hade polisnärvaro på platsen så kände jag att det var bäst att vi höll koll så att inga antagonister kom förbi och försökte provocera.
Det hela flöt på väldigt lugnt, och alla som ville komma till tals fick göra det. Jag ser mig som relativt politiskt intresserad och jag skulle gärna vilja diskutera och debattera om NATO med dessa människorna. Jag har både vänner som är för och emot NATO men jag älskar dem fortfarande lika mycket för det.
Tänk vad tråkigt och ostimulerande det måste vara att ha en vänskapskrets som är helt politiskt homogen, där alla är överens politiskt, moraliskt och filosofiskt. Man ska kunna bli ifrågasatt och om man inte kan tala för en åsikt som man håller kär då kanske man ska börja ifrågasätta relevansen i sin egen åsikt.
Tillbaka till demonstrationen, från ingenstans vinkade en resenär på oss att det var ett sjukdomsfall i biljethallen på stationen, vi går ner och finner en mindre skara människor och en person som sitter på ett trappsteg och ser onekligen ut att inte må särskilt bra.
Jag frågar personerna om de vet vad som hänt, de förklarar att hen var en av talarna och började må dåligt efteråt. Hen hyperventilerar och håller sig för magen och ser ut att vara smärtpåverkad. Min initiala bedömning var att det mest troligt handlade om en panikångestattack, och en väldigt svår sådan. Jag har tappat räkningen på antalet panikångestattacker jag tagit hand om i tunnelbanan, säkert hundratals.
Detta var utan tvekan ett av de värsta jag sett, men jag gjorde som jag alltid gör. Jag satte mig ner framför personen och tog ett lätt handtag på hens axel och med den lugnaste och mjukaste rösten jag kan generera, berätta kort vem jag är och att jag ville att hen skulle titta mig i ögonen. Vi fick ögonkontakt och därefter så sa jag att hen skulle fokusera på mina lugna och djupa andetag, sedan tror jag att på loppet av runt 2 minuter att det hela blev bättre och man kunde tala relativt normalt med hen. Under denna tiden så hade jag även varit i kontakt med SOS via telefon samt mätt hens puls och syresättning, hen syresatt sig riktigt bra men pulsen var den högsta jag någonsin uppmätt vid panikångest innan, över 180 slag/min i vila (!!).
Jag har sällan dragit ambulans på panikångestattacker då det sällan blir så illa att det faktiskt kan bli fysiskt farlig (Även om det är en otroligt obehaglig känsla för den drabbade). Men när hjärtat snuddar på maxpuls i vila under flera minuter då kan det bli farligt, helst om man har okända hjärtfel. (En sådan hög puls i vila är inte hälsosamt för friska hjärtan heller).
Ambulans landade och tog hand om personen och vi tackade för oss. Den lilla skaran folk som initialt tagit hand om sjukdomsfallet var samtliga deltagare/åskådare till demonstrationen. Dessa personer var vänsteraktivister i olika format och de brukar sällan uppskatta oss vakter särskilt mycket, men just här i den stunden så hände det något speciellt.
En av personerna gick fram till mig och sa något i stil med; att jag nog inte förstod själv vad jag hade gjort för personen som mådde dåligt samt att han blev imponerad av vår professionalism.
"Du har gjort något speciellt här idag"
Jag brukar väldigt sällan bry mig om tacksamheten som man ibland får, det här är ju ändå mitt jobb och jag jobbar inte för att få beröm. Jag vill bara få folk att känna sig trygga och verkligen känna att de kan söka kontakt med vakter i tunnelbanan om de behöver hjälp oavsett deras politiska åsikter (m.m.).
Jag ska inte ljuga att det kändes bra att få beröm i detta fallet då jag förstår att dessa personer väldigt sällan säger eller tycker särskilt gott om vakter, jag älskar att utmana folks fördomar och att i positiv bemärkelse förvåna dem. Det finns ingen bättre känsla.
Men glöm nu inte;
Det här är bara toppen av isberget på vad vakter kan göra och gör i tunnelbanan.
Varje dag,
dygnet runt,
året om.
//Olle
Kommentarer
Skicka en kommentar