Ja, ni gissade rätt. Två veckor är inte en lång utbildningstid. Jag kan anse att två veckor kan fungera för ordningsvaktens naturliga habitat d.v.s. krogdörren men inte på objekt som Stockholms stad LOV3§-områden eller LOV3§-objektet som är Stockholms kollektivtrafik.
Rent krasst sätt så har vi inte oändligt med lagstöd och befogenheter att lära sig.
Den viktigaste diskussionen är den som avser nyttjandet av tvångsmedel, frihetsberövande och våldsanvändning och där i den diskussionen ska man självfallet lägga betoning på våra rättsprinciper.
Dessa delar som jag anser är absolut de viktigaste anser jag att man på utbildningen trycker mest på, vilket är väldigt bra. Det som jag saknar på utbildningen är mer djupgående utbildning i stresshantering och stressövningar.
Det går inte att simulera den akuta stressen man känner i "verkligheten" men om man är lite kreativ så kan man komma nära, det viktiga är inte att utbildningen ska göra aspirerande vakter till stressimmuna varelser.
Det handlar om att de ska få insikten om hur lätt det är att hamna i den berömda konen och att man kan göra ett antal knepiga saker när man väl är där inne, i en perfekt värld ska man inte få den insikten när man är en nybakad vakt och hamnar i en prekär och stökig situation på jobbet. Då finns risken att man gör fel åtgärder och att resultatet inte blir tillfredsställande för någon part.
Även om jag länge ansett att vaktutbildningen borde bli längre (Vilket den numera kommer att bli!) så får vi inte glömma bort att både för poliser och vakter att man aldrig slutar lära sig och bli klokare. Från det att du blir en färdig polisassistent eller en färdig vakt så kommer du aldrig sluta att lära dig nya saker eller infallsvinklar och det är också en av sakerna jag gillar med jobbet.
Utbildning, krav och sållning är en jätteviktig aspekt men erfarenheten man får på "gatan" är inte att skämta bort. En av de roligaste sakerna med jobbet är att få jobba/samverka med nybakade polisassistenter eller ännu bättre; polisaspiranter. Man kan lukta deras stressiga svettdoft och flackande blick från långt håll. Jag älskar det så mycket för att det är mänskligt, och fint, nu är jag lite knäpp förvisso men vi har alla varit nya på jobbet och det är minst lika skrämmande som det är underbart.
Jag fick en fin insikt min sista semestervecka, kopplat till vad erfarenheten gör med en. Jag hade druckit ett antal öl ("jag har bara druckit 3 öl, jag lovar") med min fasta kollega som hade skadat sitt knä och behövde moraliskt stöd. Jag var bedömt lite över salongsberusning skulle jag tro. Jag började promenera mot Mariatorget för att möta upp en av mina bästa vänner, väl på plats så fick jag höra av henne att en snubbe hade trillat på en sparkcykel och slagit sig i huvudet och blödde. Han var väldigt full och hade gått och lagt sig i en buske, jag tog en titt på honom och sedan så ringde jag 112 och hamnade i telefonkö? jag blev orimligt kränkt och tog ett kliv ut på Hornsgatan då en polisbil bör förr eller senare köra förbi. 2.5 minut tog det innan jag kunde vinka in en bil och förklara för dem vad som hade hänt. De var egentligen skickade till gamla stan för ett jobb men hoppade initialjobbet då de oroade sig över mannen som sov i busken.
För min del var det hopp och lek och jag tänkte beställa en uber till mig och vännen, under tiden så hör vi polisen samtala med mannen på andra sidan busken, och som från ingenstans säger min vän till mig att det låter som att de brottas nu och jag börjar höra nyckelskramlet och börjar springa runt för att komma till poliserna som vid detta tillfälle ropar rött läge på radion, något jag aldrig varit med om innan. På 3 sekunder är min berusning magiskt borta, jag drar tag i mannens ben och lägger ett vanligt benlås innan jag sätter mig på knä bakom honom och klappar den kvinnliga polisen på ryggen som känner igen att det var jag som påkallade deras uppmärksamhet på Hornsgatan, jag förklarar att jag jobbar som tunnelbanevakt och hon uttryckte glädje att jag väntade kvar. Vi är ju trots allt kollegor.
Därefter så bryter de rött läge och jag frågar lite försiktigt om vi inte ska påbörja fängsla honom, det slutar med att jag hjälper dem att fängsla mannen och jag påminner även att de ska säkra fängslet.
Under denna tid så har jag till och med noterat tid för fängsel? När jag sitter och tänker på det så undrar jag om inte poliserna trodde att jag var smått autistisk. Jag tänkte inte ens, detta kändes så ordinärt för mig.
När polisernas stress släppt och deras kollegor anlänt så fick jag höra att de var relativt nybakade polisassistenter och att de var så tacksamma för hjälpen. Det är skönt att bli påmind om hur långt man kommit. Man kan lätt gå runt med en känsla att man är ny på jobbet, helst när man jobbar i en stad som man inte bott i så länge.
Underskatta inte erfarenhet, var stolt över vad du kan och klarar av.
Du är alltid bättre än vad du själv tror.
//Olle
Kommentarer
Skicka en kommentar