Fortsätt till huvudinnehåll

Sjätte året i tunnelbanan




                           28 juni 2019



Det var en fin sommarmorgon, det var svalt men blå himmel. Jag tog bussen väldigt tidigt, kom till kontoret och kände mig ganska vilsen.
Men det gick bra, det hände inte mycket det första passet men det var nog bra.


Idag är det den 10 juli 2025, 
2204 dagar har passerat sedan dess.
På ett sätt så känns det som att den dagen var för två veckor sedan och på ett annat sätt så känns det som att det var ett helt annat liv.
Ett ganska oskyldigt och kanske till och med smått naivt liv, men det kanske man får unna en 22-årig skånsk grabb som började jobba som Ordningsvakt i tunnelbanan efter att ha bott i Stockholm i knappt ett år.
 Jag är nog inte så naiv eller optimistisk längre, det har nog mer övergått till en form av pragmatisk pessimism, vilket faller rätt naturligt med tanke på jobbet och det man får uppleva och vara med om. 
Ni behöver dock inte oroa er, jag kommer aldrig bli bitter eller gnällig, jag är nog först och främst en munter realist :).


Över ett år har passerat sedan jag skrev sist, och då hade jag haft den absolut mest påfrestande jobbperioden under dessa 6 år i tunnelbanan, hjärtstopp, personer som hoppat framför tåg, biträdde kollegor som gripit en våldtäktsman på bar gärning och även en suicidal ung kvinna som försökte hoppa framför tåget och på samma gång höll på att tackla ner min kollega och mig på spåret.

Jag ser att min kollega håller på att tappa balansen, så jag lyckas få ett grepp om hennes varselväst samtidigt som jag med andra armen tacklar tillbaka den suicidala kvinnan, kollegan flyger bort från vita linjen och jag får tag i kvinnan och brottar ner henne på marken och får kontroll på henne. 
Jag har nog aldrig känt så stora skamkänslor i mitt liv tidigare, jag var mentor för kollegan som vid tillfället var väldigt ny, och initialt skyllde jag på mig själv att situationen gick så långt som den gick. 

Så nära döden hade vi aldrig varit tidigare. 

Turligt nog var vår tid inte kommen och den nya kollegan lät sig inte bli bortskrämd av den här händelsen utan jobbar kvar, och av allt att döma är en omtyckt och duktig kollega.
 

                                                    Det gör mig så jävla stolt.



Förra året så lovade jag mig själv att jag inte skulle jobba kvar i tunnelbanan efter jag fyllt 30.
Vilket innebär att jag har 6 månader på mig att fundera på vad jag vill göra när jag blir stor!
Vi får väl se hur det blir.


                                                               Fortsättning följer

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sommar, sol och död?

Jag har varit riktigt kass på att skriva inlägg på sistone, men denna blogg är väl mest till för att rensa mitt huvud och ibland kan det gå ett tag innan behovet kommer.  Om 16 dagar så har jag arbetat 5 år heltid i tunnelbanan som ordningsvakt. Hur i hela friden kunde det gå så snabbt? Jag tänker på alla trevliga stunder, alla hemska, alla tragiska och alla hysteriskt roliga; för tunnelbanan är som en rå och uppåttjackad långfilm av vad livet är i sin helhet.  Det finns något filosofiskt vackert och tragiskt om det, det är väldigt svårt att sätta ord på det.  Ibland hamnar man i en lugn period i tunnelbanan och ibland så händer allt på väldigt kort tid.  Jag har direkt/indirekt hanterat ~3 stycken dödsfall på loppet av ca 2 veckor, två påkörningar och ett hjärtstopp och i två av fallen har det varit förvånansvärt unga personer.  Och i fallet med hjärtstoppet så minns jag att jag blev förvånad när jag såg att det faktiskt inte var en pensionär (som det vanligtvi...
Skicka en kommentar
Läs mer

"Oj, jag kommer kanske dö nu"

Jag tänkte i dagens blogginlägg berätta om det mest traumatiska jag varit med om i tunnelbanan, än så länge. Jag har sedan länge varit glad över att många av mina kollegor började tidigt med att ge mig smeknamnet "LOV8" som då syftar på den åttonde paragrafen i Lagen om ordningsvakter; 8 § "För att verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och uppmaningar [...]" Jag tycker om att prata och diskutera med människor och det ger mig så mycket större inre tillfredställelse att en främling som aldrig stött på mig innan väljer att lyda mig enbart p.g.a. det jag har sagt till dem muntligt, jämfört då med att behöva fysiskt ta tag i dem för att få dem att lämna platsen. Det är väldigt enkelt att påtvinga sin egen vilja på folk när man använder våld, men det är en bedömt svårare intellektuell utmaning att få dem att göra samma sak bara genom att prata med dem....
Skicka en kommentar
Läs mer