Jag har varit riktigt kass på att skriva inlägg på sistone, men denna blogg är väl mest till för att rensa mitt huvud och ibland kan det gå ett tag innan behovet kommer.
Om 16 dagar så har jag arbetat 5 år heltid i tunnelbanan som ordningsvakt. Hur i hela friden kunde det gå så snabbt? Jag tänker på alla trevliga stunder, alla hemska, alla tragiska och alla hysteriskt roliga; för tunnelbanan är som en rå och uppåttjackad långfilm av vad livet är i sin helhet.
Det finns något filosofiskt vackert och tragiskt om det, det är väldigt svårt att sätta ord på det.
Ibland hamnar man i en lugn period i tunnelbanan och ibland så händer allt på väldigt kort tid.
Jag har direkt/indirekt hanterat ~3 stycken dödsfall på loppet av ca 2 veckor, två påkörningar och ett hjärtstopp och i två av fallen har det varit förvånansvärt unga personer.
Och i fallet med hjärtstoppet så minns jag att jag blev förvånad när jag såg att det faktiskt inte var en pensionär (som det vanligtvis är), utan en person i 20-årsåldern.
Det mest logiska i det fallet är ju att det skulle röra sig om överdos så jag började leta efter rester av narkotika/tablettkartor, något som kunde förklara varför hjärtat slutat slå.
Bredvid hen låg en kasse från en livsmedelsbutik och i den låg det ett paket med ostbågar, en ask delicatobollar och en läskflaska, mest troligt nyligen inhandlat.
Det var något med innehållet i påsen som gjorde allt så verkligt och ekot av det hör jag fortfarande i huvudet. Våra liv är ändliga och de flesta av oss vet inte när vi kommer att andas det sista andetaget och några av oss kommer att göra det i förtid.
Om det inte är en tillräckligt god anledning till att leva sitt liv till fullo då vet jag inte.
Besök dina anhöriga, krama dina vänner och låt alla som har en plats i ditt hjärta att få veta hur mycket du älskar dem. Sprid så mycket kärlek, glädje och skratt som bara går så kommer allt att lösa sig.
Och med detta tänkte jag avsluta blogginlägget med ett stycke från en riktigt bra bok (Om alla katter i världen försvann av Genki Kawamura);
"[...] När vi blev ihop kunde jag inte föreställa mig att vårt förhållande någonsin skulle ta slut. Jag bara förutsatte att eftersom jag var lycklig måste hon också vara det. Men så kom det en tid när det inte längre var så. Känslor är inte alltid besvarade.
Kärleken måste ta slut. Så är det bara. Och även om alla vet om det blir de ändå kära,
Jag antar att det är likadant med livet. Vi vet alla att livet en dag kommer att ta slut, men ändå beter vi oss som om vi kommer att leva för alltid.
Precis som kärleken är livet vackert just eftersom det måste ta slut".
Sist men inte minst, en ärlig fråga;
Vad skulle funnits i din matkasse från Hemköp om det var du som låg där?
/Olle
Kommentarer
Skicka en kommentar